Varje dag någonting – 12/1: Handen

Ett foto på väggen. En hand med fingrar i krökt viloläge. Handen verkar rentvättad, skrubbad, och ändå finns resterna kvar av olja, eller tjära. Efter avslutat arbete blir handen nästan övergiven. Tycker att det är en vacker bild, den är tagen av den fine fotografen Lars Johansson från Göteborg, som lämnade det jordiska för en del år sedan. Men handen finns kvar.

Handen befinner sig i ett slags mellanläge, sluten och öppen på samma gång. Den skulle snabbt kunna knytas och bli till en näve, men nu är den inte fylld av vrede, den bara är. Det är ju så med händer, de är och de blir, de skapar och de tar tag i saker och ting. De behövs inte bara för sin egen skull, utan för oss alla.

Så här berättar Monica Englund, Lasses livskamrat och fotografkollega, om hans barndom och uppväxt under kärva villkor:

“Jo, Lars var från Dyrön. Ossian, pappan, var fiskare och mamman Annie var hemmafru. Flera av hennes bröder var också fiskare. Ossians båt hette Elly. 1940 gick Elly på en mina och sprängdes med man och allt. Lars blev som sexåring faderlös och Annie änka med två barn, Lars och lillasyster Margareta som då var två år. För att försörja sig fick Annie överta postkontoret som hennes föräldrar tidigare skött. Huset byggdes på med ett rum för ändamålet. Det rummet är nu undantaget där jag sover gott när jag är där. Det finns oändligt mycket oändligt sorgligt i Lasses uppväxt. Men han hade sin farbror Gustaf med hustru Magda och den stora kärleksfulla familjen där det sjöngs och spelades och lästes. Gustavs och Magdas yngste son försvann också ombord på Elly. Så Gustav förlorade både brodern Ossian och sonen. Men det hemmet blev Lasses tillflykt. Han var alltid välkommen och jag tror att det hjälpte honom att överleva barndomen.”