Varje dag … 19/1: En ensam soldat

Dagens bild, fragment av en Karin Broos-målning, heter “En ensam soldat”.

Till bilden fogar jag en stark bild av den danske konsthistorikern och författaren Broby-Johansen, som skrivit på krigets vansinne, när broder ställs mot broder. Dikten utspelar sig under den s.k. Svenska stormaktstiden, det vill säga när Sverige härjade nere i Europa med hjälp av vapenmakt och erövrarlusta.

.

 

Broby-Johansen

Broderblod på bleknat siden

 

I en monter i museet i Moskva

hänger en svensk flagga

av repat ljusblått siden

med kungligt C i guld

och den romerska siffran XII

som på urtavlorna i bondstugorna.

 

Funnen på slagfältet i Poltava-

 

Han som hade burit den från de svenska skogarna

till Ukrainas slätter

var en knekt från Dalarna

med bleka blåa ögon

som flaggans siden

som himlen över Dalarna

med hår som det bleknade guldbroderiet

som rågens strån från Dalarnas steniga jord.

 

Han som ryckte den ur händerna på honom

var en knekt från Vjatka

med bleka blåa ögon

som himlen över Vjatka

med hår som det bleknade guldbroderiet

som strån från Vjatkas steniga jord.

 

Det var inte längre ett banér

som låg på marken med stången knäckt

och flyende fötter trampade över det

då Sture rev det loss

för att pressa det mot sitt bröst

och Ivan kastade sig över honom

för att rycka det till sig.

 

De lågsammanslingrade som tvillingar

i moderlivet

då kanonlavettens hjul gick över dem

och smetade ut deras blod över sidenets himmelsblåa

till museimonterns smältande lila nyanser

och raffinerade rostfläckar i det gyllene guldbroderiet.

 

Tvärs igenom århundradena hör jag

ett väsande: Jävla skit

och ett rosslande: Satans durak!

och skymtar bak museets monter

en gammal kvinna i en timmerstuga i Vjatka

och en annan i en timmerstuga i Dalarna

med samma svarta skogar runt omkring

och samma bleka himmel ovanför

och samma fattiga rågstrån på samma steniga jord.

 

De gråter ohejdbart som dagsregn

det är blod av deras blod

som fläckar sidenet och guldet.

 

Och långt i fjärran som de

hör jag Stures och Ivans sista hälsning

till dem

för att de födde dem till livet

under Dalarnas och Vjatkas bleka himmel

på den steniga jorden i de svarta skogarna

det väsande: Jävla skit!

och det rosslande: Satans durak!

ur samma vita tandgårdar

i samma halmgula skäggfjun.

 

Den sista hälsningen

till jorden vårt hem

innan deras blod broderligt blandades

på den blåa dukten

med mördarsymbolen i guld

 

(Tolkn. Per Helge)

 

 

 

Rudolf Broby-Johansen var en legendarisk dansk författare, konstvetare, pedagog och samhällsdebattör (1900-1987). Några typiska boktitlar är Kropp och kläder: klädedräktens konsthistoria, Det europeiska måleriet från istid till nutid, Striden om byxorna och Fornnordiska stenbilder. Men han gav också ut diktsamlingen Blod (1922), för vilken han blev åtalad och dömd för pornografi.

Dikten ”Broderblod på bleknat siden” publicerades på svenska i tidskriften Rallarros’ Danmarksnummer, 1982. Här får vi en snabb historielektion om krigets offer och meningslöshet speglat i ett slitet tygstycke från den s.k. Svenska stormaktstiden.

 

Bengt Berg