Klicka på bilden för högupplöst omslag.

Läs mer om författaren

PRIS: 184 kr
REA-PRIS: 48 kr

ISBN: 978-91-978252-7-6

Språk: Svenska
Org språk: Svenska

Kategori: Lyrik

Utgivning: 2010 september

Format: 145×205

Sidor: 64

Mörkrets klarhet

Den finlandssvenska poeten Claes Anderssons nya diktsamling, Mörkrets klarhet, har vi den stora glädjen att kunna presentera i svensk delupplaga. Förra året gästade Claes Heidruns trädgård och nu finns hans nya dikter hos oss: vi är mycket stolta för detta!

De nya dikterna rör sig mellan den personliga och politiska sfären – ömsint humoristiska, självbiografiskt klarsynta, engagerade och allmänmänskliga. Livet, kärleken, naturen, tiden, världen … Allt med den omisskännligt anderssonska klang, som han behållit genom sina drygt 20-talet diktsamlingar.

Claes Andersson
Född: 1937 i Helsingfors
Bor: i Mankans, Esbo
Familj: sambo Katriina Kuusi, sex barn, tio barnbarn
Favoritbok: G W Sebald: Austerlitz
Skriver helst: Dikter, drama, subjektiv kortprosa
Högsta önskan: att leva

Han är med.lic., specialläkare inom psykiatri och riksdagsman (1987–1998 samt från 2007), ordförande för Vänsterförbundet (1990–1998) och kulturminister (1995–1999).

Recensioner:
Nu i hans senaste är det främst kärlek och vänskap som gäller. Han leker med orden, upprepar fraser, viskar sinnligt i mottagarens öra. Stod han utanför dörren skulle jag utan tvekan säga välkommen, kom in! Han är ögat som gör ljuset synligt:
”Nu vet jag varför jag tycker så mycket om dig / Du som var hudlös har nu ett pansar som skyddar dig mot smicker och förtal / Under den nya huden är du lika hudlös som du alltid var.” Så inleds en dikt om vänskap. Den fortsätter i tolv aforistiska kommentarer som passar att skicka som sms eller sätta på kylskåpsdörren: ”Genom minnena du bevarat, återanvänt och printat mig skänkte du mig långa lysande sjok av min verklighet.”

Claes Anderssons ton är stark och personlig. Han är inte för inte psykiatriker och jazzpianist. Han delar sin sorg, sin glädje med mig som bläddrar i boken. Vi möter hans pappa, som skulle kunna vara din eller min. Vi möter hans lillasyster som dog mitt i sommaren, en syster som skulle kunna vara vår. Vi möter mumlarna som aldrig lärt sig sjunga ut. Vi möter Claes som för oss hem och bort. Kärleken är ständigt återkommande men även politeia får sitt: ”Det finns andra njutningar än att vara förorättad / Bli inte förorättad bara för att jag säger det.” Den här diktsamlingen skänker tröst när sommaren insjuknar i höst.
(Christina Garbergs-Gunn i Dalademokraten)

I Sverige är Benny Andersen mest känd för sina ”Svantes visor”, som handlar om en liten svensk påg Svante Svendsen, född Svensson, som kommer bort från sina föräldrar på färjan Malmö- Köpenhamn. Väl i land blir han omhändertagen av en dansk familj och under hela sitt liv längtar han tillbaka till sitt förlorade fosterland som hans svårartade sjösjuka och kanske ett obearbetat barndomstrauma hindrar honom från att besöka. Med värme och lätt ironi gestaltar författaren invandrarens, den ensammes, dilemma. Texterna skrivna 1972 kan kopplas till dagens utanförskap där många människor tvingas leva i exil. Men som Povl Dissing sjunger i ”Svantes visor”: Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar. I den nya boken möter läsaren på nytt vad som är utmärkande för Claes Anderssons poesi: blicken för medmänskliga väsentligheter, språkets skärpa med stairens tillspetsning när så krävs.
(Carl-Magnus Hedefalk i Värmlands Folkblad)

Efter sista raden är det som att lägga ner kikaren – alla dessa utblickar som förmedlar, inblick med skratt och tårar man har varit med om i boken! Sorgset att den tar slut. Glädjande att få låna ”kikaren” snart igen.
(Susanne Gerstenberg i Miljömagasinet)

Sedan snart ett halvsekel, i en föränderlig värld, har Claes Andersson varit sin grundinställning och sin estetik trogen. Tidigt blev paradoxen eller den paradoxliknande formuleringen ett skoningslöst instrument för hans samhällskritik. ”Se upp för dem som bara vill leva / sitt liv i fred. / De skyr inga medel”, skriver han i den bistra samlingen ”Rumskamrater” (1974). En variant på samma tema, men med den vassa eggen lindad i bomull, hittar man i hans nya samling, ”Mörkrets klarhet”, där han försåtligt försynt tycks blanda sig i en eller annan valrörelse: ”Som statsminister anser jag att vi inte skall prata så mycket om dem som är fattiga”. Efter en sådan upptakt är valmanifestet givet: ”Om alla röstar på oss som har det bra leder det nog till att vi alla en dag får det bättre”.

Även om mörkret faktiskt, titeln till trots, inte så sällan är just mörkt i den nya samlingen där mycket skuggas av döden, finns det tonfall av lycklig tacksamhet. Det händer rentav att han närmar sig en religiös livskänsla, som i slutraden i en dikt som förtecknar idel positiva detaljer i livet: ”Arkitekternas arkitekt fortsätter oförtrutet att bygga katedralen av ljus för oss levande och döda”.
(Tom Hedlund i Svenska Dagbladet)

(Mörkrets klarhet…) Så har också finlandssvenske Anderssons dagsfärska diktsamling döpts till, jo, Mörkrets klarhet. Den kan vara satirisk, särskilt i synen på politikens medialisering och tilltagande ignorans gentemot arbetarklassen, men lika gärna nedsänkt i privata erfarenheter av pappa och kriget, mamma och lillasyster. Personlig hudlöshet och humanistiskt patos förenas, dock i bägge fallen med viss gardering.
(Jan Karlsson i Norrköpings Tidningar)