Maja, 100!

Det är ju så med händer
att man har så mycken nytta av dem. Och glädje.
När de gripit, vridit, hållit, kramat,
tryckt, smekt, lagat, stickat, skrivit, lossat,
klämt, vinkat – då förstår man
vilken glädje händerna är.

Den här dikten tillägnade jag Maja Ekelöf, för många år sedan, medan hon ännu levde. Hon föddes den 28 februari 1918 och skulle ha fyllt 100 i år. Städerska och författare, står det i Wikipedia. Ensamstående mor, är ju ingen titel, med det var hon också. Jag hade den stora glädjen att bli bekant med Maja, tack vare att jag blivit god kamrat med hennes söner, som jag bodde granne med i Hagfors i mitten av 1970-talet.

Det finns böcker som kommer frö att stanna. Också när trenderna vänt och konjunkturerna skiftat på den litterära marknaden kan en bok stå kvar i bokhyllan som en nödvändig påminnelse: så här var det. Öppna mig så ska jag berätta!
Maja Ekelöf vred ur skurtrasan och steg fram. Hon sa som det var och hur det kändes. För en ensamstående mamma längst ner i klasstrappan. Orädd, trött och förbannad. Men också fylld av varm omsorg, inte bara om sina närmaste utan också om världen – från snålblåstens Domustorg i Karlskoga till de bombade risfälten i Vietnam.

Rapport från en skurhink, så hette boken, som hon vann en romantävling med. Hennes dagbok hade först skrivits för hand och skickats in till Rabén & Sjögren. Då hade hon fått en anmodan om att de måste vara maskinskrivet. Någon skrivmaskin hade hon inte, med på kontoren hon städade fanns det många. Innan gryningsljuset steg och skurhinken fylldes med hett vatten kom hon in på kontoret för att sida för sida renskriva sina dagboksblad.
Vilken känsla satt hon med? Kanske den stora spirande förhoppningen, blandad med rädsla över att bli avslöjad som skrivmaskinsockupant?

Boken tog hem första pris och blev en milstolpe i den svenska arbetarlitteraturen. Det är många år sedan nu, men den står där i bokhyllan. Mycket är idag annorlunda. Verkligheten kan framstå som retuscherad, men orättvisorna finns dock kvar, skuggorna djupnar trots RUT-avdrag och alla nya klämmiga loggor. De som städar behövs, golven skiner inte av egen kraft.
I denna den accelererande girighetens tid behövs böcker som Rapport från en skurhink, för den som vill förstå hur golven kan skina så blanka och hur tillvaron kan se ut för många av oss.

Än idag är såren efter USA:s napalmbomber inte läkta, de är genetiskt betingade och det tar lång, alltför lång tid att växa ur dem. Samma sak gäller för det orättfärdiga klassamhälle vi lever i, det tar lång, alltför lång tid att komma ur det. Men det måste gå!

Bengt Berg

Foto: Horst Tuuloskorpi