 |
Bokpresentation |
| Smedberg i Frödings fotspår |
|
Reapris: 50 kr
Ordpris: (180 kr)
ISBN:
978-91-975733-8-2
| Språk:
Svenska
| Kategori:
Lyrik
| Utgivning:
2007 augusti
| Format:
170x240
| Sidor:
64
| Lagerstatus:
Finns i lager
|
|
|
| Allhelgonanatt |
| Sven Smedberg |
 |
Tom Hedlund i SvD 15/1 2008:
"Mytens och diktens figurer myllrar i en text som i sig själv är ett myller av ord och fraser vackert svarvade i ett slags hexameter."
Orfeus’ psychopompeion, ”själarnas nedfart”, ligger denna gång inte vid Kap Tainaron i det otillgängliga Inre Mani på Pelopónnesos utan vid sjön Salungen i Mangskog, ett granraggigt Arkadien i Värmland. Arkadien är visserligen en provins på Pelopónnesos, men i litteraturen ett mytiskt herdeland, beläget varsomhelst. Och Orfeus må vara en thrakier från det nordliga Grekland, men egentligen är han en atopos, en som saknar hemvist, en kringvandrande citterspelare, alltså en misstänkt figur, om vi får tro den mot poeter misstrogne Platon. Och som var förmäten nog att försöka hämta upp sin älskade ur underjorden. Han fick bara med sig en skenbild och till straff blev han söndersliten av thrakiska menader. Och denna misslyckade nedstigning, kan förstås lika gärna försiggå i trakten av Ristjärnsbäcken, resultatet torde bli detsamma.
I två inledande sånger tecknas landskapsbilder. Den som är bekant med dalen bör kunna känna igen åsarna, sjöarna, Takeneälven och den överallt inramande barrskogen. Mangskog är lite för sig, något avskilt. Att ”dra åt Mangskogen” kunde/kan man bli uppmanad till av sådana som önskar en bortom ära och redlighet, där ju pepparn växer.
Kring den lövskogsbekransade Mangen skymtar också några allom bekanta mangskogingar, såsom Tage Aurell, konstnären Alfred Ekstam och inte minst Gustaf Fröding, vars dikter ekar i min text. Fröding är sångaren, ett trösterikt exempel på hur man med sång och dans likt hellenerna kan ”höja sig/till mera ädla ting än sorgen över nöden/och icke som barbarer böja sig/i skräck och vanvett under hårda öden. –”. Och ”Sägen mig, I Värmelands döttrar,
I som vallen i bergen
eller sitten utefter vägakanten
glammandes,
haven I sett min kära,
haven I sett, om min unga ros
gått denna vägen framföreåt? …”
är ju ett försök att med hjälp av orfisk besvärjelse finna den förlupna kärestan.
Annars klingar ofta i min text ”Det var dans bort i vägen”, som enligt lokal tradition utspelar sig i en vägkorsning vid Mangen. Andra värmlänningar skymtar redan i första sången, t ex författaren Erik Bengtson, vars ”Orfeus tolv sånger” utkom 1963, inspirerade av filmen ”Orpheu negro”. Tanken är förstås att landskapet också består av människor, historier och texter.
Orfeus är den ursprunglige sångaren. Den upptecknade sången var enligt gammal grekisk uppfattning en väv, en hyfos, där varje rad var ett inslag i varpen. Och denna vävens inslag kunde liknas vid de fram och tillbaka plöjda fårorna på en åker. Om detta har Jesper Svenbro bl a i ”Myrstigar” gjort långa filologiska och mytiska utläggningar, vilka härmed rekommenderas. Bland annat lär man sig där att både plöjandet och vävandet är uppfinningar av Arkadiens kulturhero Arkas och att årdrets skyddsgudinna Athena också är vävstolens. Mina någorlunda regelbundna treradingar med sisådär sex höjningar i varje rad ska i all enkelhet minna om en sådan (tras)väv. Och minna om den ursprungliga sången.
Roj Friberg har generöst ställt tio vackra och skrämmande bilder till mitt förfogande. De illustrerar inte texten, de utgör snarare en stark, obligat stämma, de lyser som medaljonger i väven.
Mangskog mars 2007
Sven Smedberg
Sven Smedbergs produktion omfattar sedan debuten 1966 sex diktsamlingar, texter till bilder av Jörgen Zetterquist, översättningar av Stephen Nachmanovitch: ”Free play” och Georg Johannesen: ”Ars moriendi” och ”Ars vivendi” samt ”Tjusning – om Rackenkonstnärerna” i samarbete med Rackstadmuseets förutvarande intendent Per-Inge Fridlund.
Recensioner:
Peter Ortman
Helsingborgs Dagblad, 3/1 2008:
"Sven Smedbergs långa diktsvit har många nivåer. I kontrast mot den sorgmodige, patetiske Iver och mot kvinnan ”som trampade fel och steg ut i varig tystnad” finns ett överdåd av versifierad natur, verbal vällust, en rytmisk vokalmusik med anspelningar på bland andra Fröding och Tage Aurell, som båda har anknytning till Mangskog. I ”Allhelgonanatt” visar sig Sven Smedberg som en mångbeläst poet med stort språkligt register.
Poeten leker, på allvar, så uppfattar jag det. De språkdräktiga gestalter som uppfyller det mörka barrskogslandskapet är skapade med ett slags teatral ironi. Man skymtar fler än tre trallande jäntor och konturerna av ett gammalt bergtroll.
Poeten är inte osynlig. Stämningen rör sig mellan ljus och mörker, rus och ruelse. Det är vackert och burleskt, ibland groteskt och kanske aningen för mycket. Hursomhelst är det givande att möta andarna som slipper loss under Smedbergs ”Allhelgonanatt”. Han lyckas vara både originell och traditionell. Texten är en musikalisk väv, en ljudande gobeläng."
...
"Poesin är möjlig, även i Mangskog, också idag. Den lever kvar, Orfeus huvud ska sjungande flyta bort genom alla vattendrag på nytt och på nytt.
Så vill jag tills vidare läsa Sven Smedbergs nya diktsamling, som är stark, munter och vacker."
(Carl Magnus Hedefalk i Värmlands Folkblad)
 Högupplöst bild
|
| « Som ekens rot till vatten | i Felicias hus » |
|
|
 |
|
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
|
|
|
|
Högupplöst bild
